Detta har hänt:

Illamåendet börjar avta i vecka 18.
Återgår till arbetet i vecka 19.
Ultraljud i vecka 19, allt ok. Beräknat födelsedatum 2 augusti.
"Fladder" i magen börjar i vecka 20.
Sparkar som jag känner börjar i vecka 21.
Sparkar som mannen känner börjar i vecka 22.
Till barnmorskan och lyssna på hjärtljud samt mäta livmodern i vecka 25. Får även reda på att jag ej längre är skyddad mot röda hund...
Sparkar som syns på utsidan i vecka 26.
Börjar graviditetspenning idag, i vecka 26.

(Översta bilden: Jag i vecka 18. Mittenbilden: Ultraljud. Nedersta bilden: Jag i vecka 25.)

Har kommit fram till att jag har detta illamående pga alla dumheter jag gjort tidigare i mitt liv. Kan tycka att jag sonat klart efter sex veckor, men det verkar jag vara ensam om.

Har varit sjukskriven sedan den 10 december då jag varken har kraft eller möjlighet att hålla emot kräkningarna. Är glad de dagar jag får behålla ett mål mat och kanske max 2 glas vätska. Här ser vi det positivt!

Är nu i vecka 11 (10+5) och vill inget heldre än att få äta en riktig brakmåltid. Så snälla låt det sluta snart!

Jo tack! Inte de här vanliga med ont i brösten eller magen eller morgonillamående. Nej då, utan konstant illamående från det att jag vaknar tills att jag går och lägger mig. Dessutom spyr jag som en räv. Finns det någon som vet vad som kan dämpa denna symtom? Vill inte ha vinterkräksjukan i minst 6 veckor till.

När man väntat så länge blir man aningens skeptisk när man väl får ett positivt besked. Därför bet jag återigen i det sura äpplet och gjorde två nya test nu på morgonen, med risk att få "Inte gravid" slängt i ansiktet.
Men som ni ser så gick det vägen än en gång. Hoppas självklart på ett lyckligt slut också.

Följ med oss på denna resa och hjälp två oerfarna förare genom resans gång, det skulle verkligen uppskattas.

Dagen då jag tog mod till mig och gjorde ett test. Tror bestämt att det var positivt, vad tror ni?
Hur som helst så kommer det inhandlad nya test idag så gör vi nytt försök imorgon för att verkligen vara på den säkra sidan.
Men om det är sant så fick jag i alla fall precis det jag alltid har önskat mig i födelsedagspresent.

Idag är det BIM+1. Inga nämnvärda symptom och heller ingen föraning om mens. Vet inte vad man ska tro. Kan helt enkelt bara vara kroppen som spelar en ett spratt.

Aldrig trodde jag att det skulle vara svårt att bli gravid, därför har vi alltid använt skydd. Men när man bestämmer sig för att börja försöka inser man snart att det är lättare sagt än gjort. Man funderar på vad som är fel och man önskar att någon bara kunde hjälpa en lite. Och sen när man väl tar beslutet att påbörja en utredning om varför man inte blir gravid, börjar tankarna virvla runt i huvudet. Till en början känns det ofattbart att man står vid detta vägskäl i livet. Att man snart ska få veta vad som är fel, och få hjälp. Sen kommer de andra tankarna. Vad händer om de säger: "Tyvärr, det är kört."? Man vill ju få hjälp samtidigt som man inte vill höra att man inte duger. För vad kommer hända då?