Idag är det BIM+1. Inga nämnvärda symptom och heller ingen föraning om mens. Vet inte vad man ska tro. Kan helt enkelt bara vara kroppen som spelar en ett spratt.

Kan man inte bara få slå av hjärnan ett tag? Det verkar inte spela någon roll för mig att vi nu vet att vi ska på utredning, mina tankar virvlar runt ändå. Det går inte en dag utan att man känner efter och börjar analysera eventuella symptom. Jag kommer att bli galen!

Då var det första läkarbesöket inbokat till den 21/12! Känns som en evighet såklart. Det är märkligt det där, när man väl får en tid så blir man lika otålig som barn i en bil. Även om man vet exakt hur lång tid det är kvar kan man inte låta bli att räkna dagarna och beklaga sig över hur länge man måste vänta. Men jag är självklart glad. Det är ju nu det händer, och nu turen förhoppningsvis vänder.

Aldrig trodde jag att det skulle vara svårt att bli gravid, därför har vi alltid använt skydd. Men när man bestämmer sig för att börja försöka inser man snart att det är lättare sagt än gjort. Man funderar på vad som är fel och man önskar att någon bara kunde hjälpa en lite. Och sen när man väl tar beslutet att påbörja en utredning om varför man inte blir gravid, börjar tankarna virvla runt i huvudet. Till en början känns det ofattbart att man står vid detta vägskäl i livet. Att man snart ska få veta vad som är fel, och få hjälp. Sen kommer de andra tankarna. Vad händer om de säger: "Tyvärr, det är kört."? Man vill ju få hjälp samtidigt som man inte vill höra att man inte duger. För vad kommer hända då?

För ungefär en månad sedan fick vi hem papper från sjukhuset som bevis på att ärendet är satt i rullning. Jag fick intstruktioner om att lämna blodprov på den tredje mensdagen och det är nu avklarat. Min man ska lämna spermaprov den 13:e så nu återstår bara väntan, igen.