Aldrig trodde jag att det skulle vara svårt att bli gravid, därför har vi alltid använt skydd. Men när man bestämmer sig för att börja försöka inser man snart att det är lättare sagt än gjort. Man funderar på vad som är fel och man önskar att någon bara kunde hjälpa en lite. Och sen när man väl tar beslutet att påbörja en utredning om varför man inte blir gravid, börjar tankarna virvla runt i huvudet. Till en början känns det ofattbart att man står vid detta vägskäl i livet. Att man snart ska få veta vad som är fel, och få hjälp. Sen kommer de andra tankarna. Vad händer om de säger: "Tyvärr, det är kört."? Man vill ju få hjälp samtidigt som man inte vill höra att man inte duger. För vad kommer hända då?