Aldrig trodde jag att det skulle vara svårt att bli gravid, därför har vi alltid använt skydd. Men när man bestämmer sig för att börja försöka inser man snart att det är lättare sagt än gjort. Man funderar på vad som är fel och man önskar att någon bara kunde hjälpa en lite. Och sen när man väl tar beslutet att påbörja en utredning om varför man inte blir gravid, börjar tankarna virvla runt i huvudet. Till en början känns det ofattbart att man står vid detta vägskäl i livet. Att man snart ska få veta vad som är fel, och få hjälp. Sen kommer de andra tankarna. Vad händer om de säger: "Tyvärr, det är kört."? Man vill ju få hjälp samtidigt som man inte vill höra att man inte duger. För vad kommer hända då?

 

Louise Hedblom

17 november 2012 14:43

Jag var gravid sommaren -08 (fick lov att göra abort p.g.a att den blivande fadern misshandlade mig) och har försökt bli gravid med två karlar efter det. Den första försökte jag med i 9 månader utan resultat och den andra, min sambo, har jag försökt med i 10 månader (fick min mens idag så vi går in på 11:e försöket när den är slut). Jag förstår inte vad det är som är fel. Jag var på VUL förra sommaren p.g.a smärtor i äggstockarna, men de kunde inte hitta någonting utan allt var som det skulle. Jag har väldigt svårt att tro att det har hänt någonting efter det, utan risken finns väl att det är sambons spermier som är dåliga.

Vi skall börja med kosttillskott som påstås vara bra för ägglossningen och spermiekvaliteten. Har jag inte blivit gravid innan sommaren har vi inget annat val än att söka hjälp. Jag tänkte att jag skulle prata med en barnmorska lite försiktigt i början av nästa år. Såhär skall det väl inte behöva vara? Särskilt inte när jag redan har varit gravid. Jag har dessutom regelbunden mens (cykler på 28-30 dagar) och regelbunden ägglossning... :/

http://hedblom.blogg.se

2villbli3

20 november 2012 20:34

Jag har aldrig varit gravid och har inga symptomer på att jag inte skulle kunna bli det heller, därför känner jag en otrolig frustration. Man blir som galen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta har hänt: Illamåendet börjar avta i vecka 18. Återgår till arbetet i vecka 19. Ultraljud i vecka 19, allt ok. Beräknat födelsedatum 2 augusti. "Fladder" i magen börjar i vecka 20. Sparkar som jag känner börjar i vecka 21. Sparkar ...

Ett läskigt ställe tycker jag men ibland får man ta tjuren vid hornen. Igår ringde jag till barnmorskan för att höra vad hon tyckte att jag skulle göra härnäst för att få i mig mer mat och sluta gå ner i vikt. (Har gått ner typ fyra kilo.) Blev kop...

Har kommit fram till att jag har detta illamående pga alla dumheter jag gjort tidigare i mitt liv. Kan tycka att jag sonat klart efter sex veckor, men det verkar jag vara ensam om. Har varit sjukskriven sedan den 10 december då jag varken har kra...

Jo tack! Inte de här vanliga med ont i brösten eller magen eller morgonillamående. Nej då, utan konstant illamående från det att jag vaknar tills att jag går och lägger mig. Dessutom spyr jag som en räv. Finns det någon som vet vad som kan dämpa denn...

När man väntat så länge blir man aningens skeptisk när man väl får ett positivt besked. Därför bet jag återigen i det sura äpplet och gjorde två nya test nu på morgonen, med risk att få "Inte gravid" slängt i ansiktet. Men som ni ser så gick det vä...